Jag – en illitterat!

När smartphones tog världen i besittning bestämde jag mig för att aldrig skaffa någon, väl medveten att det förmodligen skulle sluta med att jag inte tillbringar 12 timmar per dygn på nätet utan 18.
Jag kämpade länge men gav upp i somras inför Tivedenresan där valet stod mellan en smartphone jag skulle kunna ha nytta av i vardagen eller en GPS med högst begränsat användningsområde. Valet föll på det förstnämnda.

Häromdagen insåg jag att man kan läsa vanliga, nästan riktiga böcker i den, att man t.o.m. kan låna böcker på ett bibliotek. Jag, den forne bokmalen, har inte läst böcker i någon större omfattning på flera år kände ett visst motstånd. Böcker ska vara fysiska, av papper. de ska dofta och gå att bläddra i alldeles på riktigt. Och viktigaste av allt  man ska kunna ge mentala spöstraff till de som gjort hundöron i dem!

Jag lånade Den motvillige monarken. Fråga mig inte hur det kan komma sig för uslare bok går knappt att finna. Jag har läst ungefär halva boken och insett att det trots allt finns en del fördelar med att läsa i mobilen. Framförallt behöver jag inte ha lampan tänd på kvällarna, det som gjort att jag avstått från att läsa. Jag glömmer alltid tid och rum och vips så är klockan 3-4 på morgonen. Inte så kul när man ska upp och jobba. Appen jag läser i har dessutom larmfunktion så den säger till vid midnatt, att NU måste jag verkligen släcka och sova! Uppenbarligen är det fler än jag som har svårt att slita sig…

Det tog inte lång tid innan jag upptäckte att det finns en statistikfunktion i appen. Det finns siffror på allt möjligt: jag har en bok i min samling, jag har läst 140 sidor på två timmar och min läshastighet är 120 ord per minut. Det sista fångade mitt intresse, någonstans långt bak i glömskans dimmor fiskade jag upp ett diffust minne från komvuxtiden att man skulle dra vertikala streck i boken för att träna upp läshastigheten.  Nu går det inte att dra vertikala streck på mobilen utan att senare tvingas byta skärmen så istället googlade jag. Tyvärr.  Tydligen är normal läshastighet 2-300 ord per minut och det fick mig att känna mig illitterat. Katastrof.

Jag kunde inte släppa det där med läshastigheten och att jag läser så förtvivlat långsamt så jag började kolla på appar för att öka läshastigheten. Bland det första jag träffade på var denna artikel om snabbläsning. Jag är alltså inte så korkad som jag ett kort tag inbillade mig. Hurra! Det behövde min stukade självkänsla.

Idag upptäckte jag att statistiken i appen grundar sig inte på det jag de facto läser utan (naturligtvis) bara att jag har öppnat en bok. Jag har hållit på med inställningar hur mycket som helst så frågan är hur fort jag egentligen läser och viktigaste av allt om det spelar någon som helst roll? Jag förbannar mig själv men vet att det kommer att ha betydelse fastän jag inte vill. Det märkliga i allt det här är att jag aldrig funderat nämnvärt på läshastighet förut och aldrig som en prestation.

Man läser allt som oftast att det är synd om människorna i dagens samhälle eftersom vi lever i en sån stressig vardag som saknar motstycke i historien. Det är egentligen inte så konstigt att det upplevs så eftersom vi skapar stressen själva med små betydelselösa saker som läshastighet.

Jag har bestämt mig för att i helgen ska jag inte ägna mig åt något prestationsinriktat alls. Inga vandringsleder, inga i förväg bestämda cykelturer utan jag ska bara cykla någonstans ditt styret för mig sen ska jag lägga mig ner med min elektroniska bok och baravara.

Det tär på krafterna att jobba

Förra måndagen började jag jobba igen efter semestern.  Det tär.  Massor!
Jag har bara varit en dö sill på helgen och bara känt efter hur utarbetad jag är.

Jag anser att vi ska avskaffa måndagar och införa en 8:e semestervecka! Jobbskatteavdrag… Fnys säger jag bara. Ingenting skulle människor må så bra av som att slippa måndagar och att slippa komma tillbaka till jobbet efter semestern!

I helgen som kommer planerar jag att antingen vandra etapp 2 på Roslagsleden eller så ska jag cykla någon slinga någon kommun föreslår. Jag har inte bestämt mig än. Jag velar för det är frestande att få tackla chaufförer… iförd spandex… måste handla spandex…

Fotot är hämtad från wikimedia commons. Tack Sensei george

Roslagsleden, Etapp 1

Jag vill prova de vandringsstigar som finns i närområdet och vad passar då bättre än att börja med Roslagsleden? Min tanke är att beta av hela leden men att göra det som dagsturer etappvis. Vandringsleder känns rätt tryckt eftersom lederna så gott som alltid är ordentligt märkta och chansen att komma vilse är minimal. Jag börjar vid Danderyd så dagens mål blir Karby.

Inför vandringen köpte jag ”Vandra Roslagsleden” en bok jag kan rekommendera. Med den med i ryggsäcken kompletterat med GPS bestämde jag mig för att strunta i att ta med mig papperskartor.

I början är leden bred och lättgången, mycket är preparerade motionsspår.
Den verkar också vara välbesökt för jag träffar på en hel del människor som verkar vara ute i samma ärende som mig men det är okey, leden är så lång att man inte behöver prata med varandra om man inte vill.

Man behöver inte vandra länge förrän man stöter på liknande skyltar som denna. En ordentlig människa studerar detta noga och lägger det på minnet. Jag studerar och studerar och inbillar mig att jag har full koll. HA! Jag har aldrig koll på kartor.

De fixar något med strömmen så vid ett stort område är det avspärrningar för att de håller på att borra, spränga och gud-vet-vad men det låter något alldeles förfärligt. Tack vare att det lät så mycket så infann sig aldrig det riktiga tillståndet av vandringsmeditation och det gjorde mig lite besviken och irriterad.

Det viktigaste för mig är dock att de har dragit om leden. helt plötsligt inser jag att jag är vilse igen och jag går och går och går. Det tar tack vare GPS bara närmare två timmar att komma ut ur skogen och till en stig och därifrån tillbaka till leden igen.

Jag tänker på en äldre farbror jag träffade på vid starten. Han såg ut att vara runt 70 år men rask och pigg och jag misstänker starkt att det bara tog en kvart för honom att komma förbi alla avspärrningar och omdragningar. Jag blir irriterad på mig själv som inte slog följe med honom sådär på lagom avstånd som bara FBI-agenter har i filmer, tillräckligt långt ifrån för att agenten ska inbilla sig att den inte syns men tillräckligt kort för att skurken ska fatta att den är förföljd.

Efter en timmes vandring kom jag till en en grillplats som Enebybergs IP  underhåller, jag misstänker starkt att det är därför allt är så prydligt och ordentligt.
Den ligger precis bredvid leden i en vacker och lummig del av skogen.  Tyvärr glömde jag lägga på minnet om det fanns ved.

Naturen är verkligen omväxlande längs denna etapp. Man går genom barrskog och täta lövskogar, bredvid myrar och genom hagar. De som dragit sträckningen har verkligen lyckats!

Efter tre timmars vandring har jag kommit fram till Rösjöbadet. Hade jag tyckt om att bada skulle det ha varit ett perfekt tillfälle att ta sig ett dopp. Det känns lite underligt att helt plötsligt komma ut i civilisationen men mer underligt känns det att stå och fota människor som badar.

Straxt efter badet ska det finnas en grillplats. Det borde bara vara att följa stigen kan man tycka. Det vimlar av stigar där och jag hittade aldrig platsen trots att jag letade i en halvtimme. När jag väl lyckats komma tillbaka till leden var jag flera hundra meter från denna plats, tillbaka i färdriktningen. Jag fattar inte hur jag konstant verkar välja fel stig.

Precis bredvid någon av alla stigar under en gran äter jag min lunch.

Trolsk granskog.

Nästa grillplats kommer jag till efter fyra timmars vandring. Den är lika funktionell som trist och så lär det blåsa ordentligt här på till exempel hösten eftersom den ligger helt öppet vid en hage.  Men det är bättre än ingenting och så fanns det vedlårar vilket inte är fy skam!  Om de innehöll ved glömde jag dock att kolla efter.

Det här lilla huset står i en lummig lövskog. Det höll på att skrämma vettet från mig. Jag trodde att det var ett dass och fastän jag tyckte att det var underligt att placera ett dass mitt ute i skogen längs en vandringsled så trodde jag det i ett svagt ögonblick.Bäst som jag stod och funderade på om jag skulle våga öppna den lilla olåsta dörren och hur många mördade människor som kunde befinna sig därinne och jag skulle tvingas se så började en pump låta därinne.

Jag kände mycket väl igen ljudet men blev så totalt överraskad av ljudet att jag nästan dog av chocken. Om jag vandrat långsamt hittills så gjorde jag det inte nu alla fem steg till stigen och ett bra stycke till. Det var nästan som på Sagostigen när jag var liten och bron med Bockarna bruse.  ”Vem stampar och stampar på min bro? Nu kommer jag och tar dig!” Det ljudet satte alltid igång när man hunnit halvvägs på bron.

Man passerar flera runstenar längs etappen. Det finns prydliga små skyltar som berättar vad det står på stenarna.

Det är rätt fascinerande att de som en gång stått vid vallfärdsvägar och beskådats av alla idag befinner sig djupt i skogen och skulle ha varit helt bortglömda om inte leden gick här.
Det är bara tusen år sedan de restes eller 400 generationer men med tanke på att varje människa kan överblicka ungefär 6 generationer blir 400 en hel evighet. Det är mycket som hinner hända på den tiden.

Vid Käringsjön hittar man en grillplats och ett stort vindskydd. Tyvärr har jag inget bättre foto än detta för precis när jag kommit fram hit så började det spöregna och det regnade och regnade och ville aldrig sluta.  Jag satt och väntade på bättre väder i en lång stund men gav sen upp och packade ner kameran och fortsatte istället.

Vindskyddet ligger mycket vackert precis bredvid sjön så badmöjligheter saknas inte.

Man passerar ganska många hagar på vägen och i hagarna finns det kor. De är nyfikna men gulliga och håller sig på avstånd om du har vett att göra samma sak.

När mina bar var små så blev de helt chockade när de förstod att fisk är döda djur och inte panerade fiskpinnar. Eftersom asfaltsbarn saknar förankring i naturen och hur allt hänger ihop passade jag på att ta ett foto av en komocka. Det är sånt som blir efter kossorna och det som de lämnar efter sig lite här och var eftersom det inte finns kodass.

Någon kilometer  går leden längs väg en bilväg på det hela taget är det ok utom vid ett stycke. Det är inte så långt, några hundra meter men desto otäckare. Dels saknas det helt vägrenar, dels går häcken så långt ut att man tvingas ut på själva körbanan och eftersom sikten är skymd så ser man bilarna endast några tiotal meter innan själva mötet!

De flesta bilar tog det lugnt, kanske medvetna om vandringsleden, men som fotgängare mitt på körbanan kändes hastigheten ändå på tok för hög.

Straxt innan Karby finns denna något förfallna grillplats men det är ändå en och det ligger vackert vid Vallentunasjön.  I sjön håller de på att arbeta bort allt grummel så jag tror inte att man bör bada här. Men det är vackert!

Typiskt för etappen har varit att leden började på breda, preparerade spår och allt efterhand blev leden smalare och smalare. Mot slutet är det bara en smal stig. Ett tag planerade jag att gå här mitt i vintern men jag tror inte att det blir hela etappen i så fall. troligtvis är det rätt jobbigt att pulsa fram här i all snö.

Framme i Karby. Precis bredvid går det bussar och de går ofta så det är lätt att ta sig härifrån oavsett veckodag och tid på dygnet.

Etappen har tagit ganska precis sju timmar, ganska bra för att ha varit vilse så länge. Det gick ovanligt fort men jag tror att orsaken är att jag gick med gångstavar. Jag tyckte att det var lämpligt att försöka lära mig tekniken där det inte finns så många människor. Det drev upp farten märkbart.

Återblickar

Så här två veckor efteråt ställer jag mig åter igen frågan om det var värt det och jag är fortfarande lite osäker på svaret. Det jag däremot vet är att jag kommer att göra om det igen, inte just till Tiveden utan det kommer att bli något annat.

Jag har kunnat konstatera det jag redan vet, att man betalar erfarenhet med slit, imaginära tårar och en smula dödslängtan. Den största läxan var att jag ska ha andra däck, extraslang, att man aldrig kan ha med sig för få lagningslappar och att man ska göra allt för att undvika Askersund.

I slutet på veckan började jag tappa orken i händerna, jag trodde att det berodde på inbillning men hemma har jag kunnat konstatera att det beror på överansträngning och det i sin tur beror på för klena rygg- och magmuskler. Vänsterhanden är ok nu men fortfarande är jag bedövad i höger lill- och ringfinger. Med andra ord har jag fått något att göra i vinter.  Jag tycker inte om att träna.

Sammanlagt cyklade jag minst 60 mil på 8 dagar. Det tillkommer oräkneliga antal timmar då jag varit vilse men hur sträcka det kan handla om törs jag inte ens gissa. Jag är stolt över mig själv i vilket fall som helst.

Motorcyklisterna jag stötte på utanför Eskilstuna frågade mig varför jag gjorde det och jag svarade då bara för att jag vill och kan. De verkade fatta vad jag menade för de skrattade på ett snällt sätt och frågade vad jag skulle hitta på härnäst nu när jag visat för mig själv att jag vill och kan?  Då hade jag inget svar men det har jag nu. Det blir samma sak fast till något annat ställe.  Bara för att jag vill och kan.

Sist men inte minst vill jag rikta ett tack till alla de yrkeschaufförer jag diskuterat med, framförallt på facebook. Ni gav mig värdefulla åsikter och en hel del att reflektera över när det kommer till att cykla i trafiken, något jag hade stor nytta av framförallt i Askersund.
Tack.

Runda 2

I en lummig del av Jakobsberg. Jag undrar i mitt stilla sinne varför de inte valt att dra banan här bredvid Jakobsbergs folkhögskola Jag menar själva iden med Hälsans stig måste ju vara att få folk att röra på sig, eller? Det fattar ju alla att man hellre promenerar i vackra omgivningar på hyfsat hel asfalt än i avgasdimmor vid förortsbetong på gångvägar som är som hämtade från ett månlandskap med ständigt meteoritregn?

Det ska visa sig att jag mer än en gång på allvar funderar över motivet till bansträckningen. Inte kan det vara för att få folk att röra på sig utan tvärtom stärks mina misstankar på att kommunalpolitikerna i Järfälla försöker få folk att köra bil så mycket som möjligt.
Efter mycket om och men och lite GPS så hittar jag skyltarna igen. Det är förvisso mitt eget fel eftersom jag inte strikt följt banan men å andra sidan så dyker skyltarna upp med helt oslagbar oregelbundenhet.

Banan går förbi en skola. Jag säger hej till den och ser att inget är ändrat sen jag såg den sist för fem år sedan.

Efter skolan försvann skyltarna helt sagolikt mystiskt. Jag gissar mig fram till att banan går här, i 10 nyanser av grått och depression.  Jag tror att jag gissade fel men å ena sidan så är tillhörande karta extremt svårtolkad och å andra sidan kan man tro att banan går förbi kvarnen som inte finns men som Järfälla låtsas finnas.
Och ingenstans finns det en endaste liten skylt som visar vägen.

Straxt bredvid 10 nyanser av grått och depression finns en vacker liten backe med gräs, grönt och fågelkvitter. Jag antar att politikerna inte vill satsa ett öre på att göra det mer framkomligt här utan de fifflar helst EU-medel med att sätta upp skyltar bland betong och asfalt som magiskt försvinner.  De borde dragit banan här men jag kan inte ens med välvilja tolka det som att den går här.
Gissa vägen!
Tur att jag har GPS!
Jag blev skitglad när jag kom hit!
Juppeli, det ingår paddling i Hälsans stig!
Men hur jag än spanade så hittade jag inte en endaste liten kanot!

Fram med GPSen och mentala rostiga metkrokar till skyltmästaren i Järfälla!

50 nyanser av grått.

De var lätträknade de antal meter som inte hade minst 10 olika lappningar och lager av asfalt men det som dominerade var ändå antalet kilometer sprickor.

Det är riktigt erbarmligt pinsamt dåligt hur politikerna inte prioriterar. Som sagt kan man konstatera att politiker bara tar sig fram med bil men det förklaras lätt med att bilvägar bekostas av statliga medel och eftersom gång- och cykelvägar ska bekostas av kommunen så gör man det inte alls.

I Järfälla har vi industrier som vi är stolta över och därför vill vi att alla ska se baksidan av det! Slinga löper till största delen genom antingen grå förortsbetong eller vid baksidan av industrier. Som sagt kan man filosofera över det pedagogiska motivet med sträckningen.

Men trots allt saknades det inte avbräck från alla avgaser och allt det gråa. Det här är i en nästan idyllisk del av Viksjö. Till vänster i bild ligger en massa radhus men det gjorde inte så mycket eftersom de inte gjorde så mycket väsen av sig.

I Viksjö finns det ligister.

Efter alla deprimerande upplevelser bestämmer jag mig för att göra en avstickare till centrum, en sträcka på högst 100 meter. Det ser det ut som vilket Tensta som helst.

Jag återvänder till banan, den går förbi Viksjöskolan. Skolan har legat här sedan Hednahöstiden och allt är sig precis likt!

Banan fortsätter så och passerar en lekpark. Den kanske är lite rolig för alla tvångsrekvirerade barn? Fast på bilden ser det stentrist ut. Även mammorna verkar trista, de tog ingen som helst notis om mig där jag står och trycker under ett mörkt träd och fotograferar i svarta kläder och rosa hjälm.

Den här draken var vi Högbybarn otroligt avundsjuka på när Fastebol fick den. Den är gjord i glasfiber och luktade skitkluns. Jag har ingen aning om den luktar än idag, kanske solen har blekt bort det liksom den blekt bort det mesta av färgen?

Den står omnämnd i beskrivningen av Hälsans Stig av någon otroligt mystisk anledning. Jag menar, Järfälla bara borde ha vettigare saker att visa upp än solblekta, skitklunsluktande glasfiberbeläten, baksidan av industriområden och kvarnar som inte finns?

Efter platsdraken så löper banan åter vid den mycket trafikerade Viksjöleden. Det är så hälsosamt och stärkande bland alla avgaser!

Var är skylthelvetet?

Jag tycker att vi ska göra exakt samma sak i trafiken som fotgängare och cyklister utsätts för. Vi tar bort 80% av alla trafikskyltar, sätter upp dem lite på en höft, med tanken att en skylt här ska börja gälla först om 300 meter utan att tala om det.

Framförallt ska vi vägra tala om var bilvägarna går utan tvinga alla bilister att köpa kommunala bilkartor till självkostnadspris!

Jag hittade skylten (Tack fröken GPS).
Nu är jag inne på den sista biten av banan innan jag är tillbaka vid utgångspunkten.
Denna del löper genom ”området som gud glömde”, dvs vid Kvarnvallen, is- och simhallen precis efter detta område är man tillbaka vid kvarnen som bara finns på kartorna och därmed har jag kommit runt även den andra banan.

En summering är att Järfällas Hälsans Stig får mer än bottenbetyg och att dagens höjdpunkt var lövhögen i Viksjö där det nästan doftade höst.  Senare läste jag om kriterierna för stigen på Hjärt- och Lungsjukas Riksförbunds webbplats. Det är kommunen som ska stå för underhåll av skyltarna och förklarar alltså varför det är så erbarmligt dåligt här.  Bland annat ska det finnas parkbänkar och skyltarna ska vara dubblerade och synliga från bägge håll. Inget finns i Järfälla och jag undrar var det felar mest, hos hjärt- och lungsjukas förbund eller kommunen. Jag orkar inte engagera mig tillräckligt för att ta reda på svaret utan konstaterar att Järfällas kommun inte är ett dugg intresserade av att sänka koldioxidhalterna.

Runda 1

Jag försöker hitta inspiration till lite vardagsmotion och tänkte att Hälsans Stig borde passa bra för en notorisk träningsmotståndare som jag.  Anledningen att jag valde just den var för att den ligger på bekvämt avstånd.

I Järfälla består den av två stycken rundor sammanlagt ungefär 10km lång men istället för att gå bestämde jag mig för att cykla, ett mycket klokt beslut skulle det visa sig. Man kan ladda ner stäckningen på hemsidan för Hälsans Stig men det hjälper inte så mycket, man kommer vilse i alla fall.

Jag började med Säbyrundan mest för att den ligger i närheten av Lidl. Där handlade jag en fralla och en banan eftersom jag glömt att äta frukost men jag glömde att äta upp dem.

Det börjar bra i en lummig del av Jakobsberg.

Den som har tänkt ut den här skylten förtjänar en rostig metkrok i hälsenan.
Skylten står i en korsning och banan löper så att man här svänger vänster, dvs man ska följa den vänstra skylten, det existerar över huvud taget inget rakt fram som den högra skylten påbjuder.

Det här är den enda grusväg som finns, en sträcka på kanske 300 meter.
Det är lite idylliskt. Håller man mycket hårt för öronen glömmer man nästan att man är precis bakom Ikea och straxt bredvid motorvägen.
Banan går förbi IKEA, genom Jakobsbergs mest gångtrafikants-fientliga trafikljus och vidare förbi sjukhuset.

Det där trafikljuset fungerar som så att om man eventuellt skulle vilja komma till IKEA så funkar det mycket bra om man färdas med bil, ljusen är inställda så att de som vill svänga vänster kan göra det utan större besvär. Men om man kommer gåendes så har man två problem att brottas med. Dels måste man gå snabbt, ve den som har ett självgående barn eller gamling med sig, de hinner aldrig över innan det slagit om till rött för länge sedan. Sedan måste man vänta minst två varv av bilar. Först får man som gående grönt för att gå rakt fram, sen är det alla bilars tur från alla möjliga och omöjliga håll. Efter det måste man över ett nytt övergångsställe och då är det samma procedur. I Järfälla existerar inte tanken att de gående kan passera samtidigt som bilar svänger åt motsatt håll, nej, de gående ska vänta hur länge som helst för i Järfälla vill man inte satsa på annat än det som genererar statliga pengar, dvs bilvägar.

Jag anar ett dunkelt pedagogiskt motiv här: ”Den som inte rör på dököttet hamnar på långvården” och ”Rör du på dököttet för att slippa hamna på långvården så kommer du hamna där ändå efter slaganfallet du får efter att ha tvingats utnyttja Järfällas gång- och cykelbanor”!

I Jakobsberg finns det 3-4 alléer, det här är en halv av dem. Man glömmer nästan att straxt bakom lövruskorna hittar man grå förortsgetto. Fördelen med den här sträckningen är att det är Jakobsbergs minst lappade eller trasiga gångbana.  Den är bara full med sprickor som inte är alltför breda och djupa så jag antar att det är okey.

Jaha. Här försvann skyltarna och jag hamnar i centrum. Här är det strikt cykelförbud något som många liksom tanten till höger i bilden struntar i precis som kommunalpolitikerna struntar i att sätta upp en skylt om det så att folk verkligen fattar vad som gäller. De, politikerna, förstår inte riktigt att alla inte har körkort och/eller kan alla trafikregler och -skyltar, det är därför de struntar i skylten. Jag tror att de vill att folk ska bötfällas.

Jag struntar inte i förbudet utan tar fram GPSen, den första av många gånger skulle det visa sig eftersom skyltarna dyker upp lite efter behag.

Banan går förbi den eminent fina pendeltågsstationen med de oändligt puckade entrédörrarna.
Har man tur kommer det ett pendeltåg så att man kan vinka till en lokförare! Det blir i så fall dagens höjdpunkt!

Sånt här är så himla irriterade!
Jag står på en cykelbana och fotar. På andra sidan vägen är en cykelbana. Övergångsstället är strikt för gående. För att vara laglydig måste man alltså hoppa av och leda cykeln över vägen…. Man kan konstatera att politiker aldrig cyklar. Eller så skulle man kunna tolka det som att de tycker att bilar ska göra samma sak: putta förbi fordonet varje gång ska korsa en vägbana.

Jag väljer att bli kriminell.

När jag är över vägen är jag nästan runt Säbydelen, det återstår bara ett stycke bredvid den starkt trafikerade Viksjöleden.  Istället för att cykla den återstående kilometern bland avgaserna beger jag mig åt andra hållet för att leta reda på Viksjödelen.

Hemma

Någonstans på vägen till Södertälje får jag punka igen. Som omväxling sker det nu på framdäcket. Jag har ingen aning om varför men i Eskilstuna bytte jag bara slang på det mest åtgångna däcket. Från början hade det däcket suttit bak men jag hade vid ett tillfälle skiftat det så att det vid det tillfället satt fram. Nu var det det andra slitna däcket som gav upp och det var alltså det bakre.

Jag var tacksam över hur klok jag varit i Eskilstuna och köpt två slangar och beslutade mig för att byta slang direkt. Men bakdäck innebär att man måste pilla med kedjan och jag lyckade hålla mig hel och ren under hela slangbytet. Sen hoppade naturligtvis kedjehelvetet av och jag gav efter 10 sekunders pillande med grässtrån helt upp fastän jag visste att jag skulle se ut som ett lakritstroll.

Jag kom fram till Södertälje så småningen om. Det kändes som att det var hur sent som helst men samtidigt kändes det att det faktiskt var ok att ge upp, ok att misslyckas. Och det är mycket stort för att vara mig.

Jag var helt slut när jag stod på stationen och det blev helt oöverstigligt hur jag skulle göra. Det finns inga vanliga spärrar där bara blipautomater man drar sitt kort i och jag visste inte om jag hade tillräckligt med pengar på kortet. Jag hittade en kontrollant som jag frågade hur jag ska göra, hur ser jag hur mycket pengar jag har kvar i de där automaterna?
Hon svarade att jag måste gå in i stationshuset för där fanns det en sån automat där man kan kolla det.

I Södertälje lämnar man inte sin cykel olåst. Man kan göra det överallt i hela Sverige men inte på Södertälje station och fastän det var en ansträgning utan dess like så låste jag min cykel med alla kilo lås jag hade med mig. I automaten att jag hade flera hundra kvar på mitt kort och jag svor för mig själv för egentligen visste jag ju det.

Sen blipade jag mitt kort i automaten och blev straxt därefter medveten om att jag behövde blipa fler kuponger än de tre som mitt kort är förprogrammerat med. Det var bara att leta reda på tant kontrollant igen. Hon försökte förklara för mig att mina kuponger inte räckte, att jag behövde stämpla fler och enda sättet att göra det var att gå till spärrvakten i stationshuset.

Jag förstod inte riktigt varför eller hur allt hängde ihop men beslöt att lita blint på henne. Hon verkade vara ungefär lika hjärtegod som den där tomtemor i Tivedstorp och såna luras inte. Jag orkade bara inte låsa cykeln igen så jag drog in den, med packning och allt. Jag hörde att spärrvakten protesterade men han tystnade så fort jag vände mig om och desperat sa: Jag har redan låst den en gång men orkar bara inte göra det en gång till!
–Oj, vad har hänt med dig frågade han bara.
Och jag berättade och berättade och avslutade med ett desperat nu vill jag bara hem!

Han blev inte alls arg utan lät cykeln stå där, olåst, medan han pedagogisk och tålmodigt försökte ta reda på vad Hem! innebar. Och han pratade och pratade och gav tips och råd var jag skulle byta pendel och varför och en massa andra mycket snälla saker som jag inte riktigt hörde för att jag var så trött så trött.

Båda dessa okända människor är riktiga vardagshjältar. Det är synd att jag inte vet vilka det är för annars skulle jag berätta för dem att det de gjorde, visade vänlighet, betydde så otroligt mycket just där och då. Det spelar ingen roll att det tillhör deras jobb att vara vänlig och pedagogisk utan för mig blev de riktiga hjältar som lotsade mig fram i ett helt hav av förvirring.

Jag gjorde inte som spärrvakten i Södertälje rekommenderat utan jag gjorde som jag brukar göra och bytte i Årstaberg. Där är man utomhus och där blåser det alltid och är kallt och när det är kallt så fryser man och då håller man sig vaken. Det var därför jag bytte där för jag kände att jag kommer att somna när som helst.

Jag hade suttit ner fram till hit men resten av vägen stod jag upp för jag misstänkte starkt att jag annars skulle vakna i Bålsta och jag ville inte riskera att kanske tvingas vara tillbaka där jag en gång för en evighet sedan startat.

Den allra sista biten hem från pendeln var evighetslång. Klockan har precis passerat midnatt och nu var även mobilen inne på den sista restströmmen. Det är därför kortet mest ser svart ut för blixten fungerade inte.

Jag räknade senare ut att jag under dagen hade cyklat i ungefär nio timmar och att det var ungefär 9 mil men länge var jag övertygad om att det var ungefär den dubbla sträckan. Jag hade varit ute i drygt 8 dygn och hade cyklat mycket längre än såhär under en dag men inget kändes längre och jobbigare än den här dagen. Det var snudd på övermänskligt jobbigt och jag fattar verkligen inte hur jag orkat kämpa mig igenom den här dagen.

Jävla allt

Efter episoden med motorcyklisterna var jag mest koncentrerad på hur jävla ont jag hade överallt. Jag försökte tänka positivt men allt som hände var att jag istället drabbades av Hemvändarångest.
Det är den känslan man har när man sitter i bilen på väg hem till stan efter ett helt långt sommarlov med vetskapen om att skolan börjar i morgon. Man vill inte. Man skulle kunna göra vad som helst för att få vara tillbaka dit där man nyss lämnat. Vad som helst för att få slippa sitta fastspänd bak i bilen. Ändå låter man det ske bara för att man vet någonstans att det måste vara så. Man gråter inombords, tyst och i smyg, för om man gör det på riktigt kommer ett storasyskon med retsam röst säga: vad lipar du för? Sånt bjuder man inte på med äran i behåll så man sitter där tyst med sin Hemvändarångest och försöker se ut som att man tycker att det är kul att få komma hem till stan. Jag har alltid undrat om ag någonsin lyckades med det.

Den där känslan kom att följa mig en evighetslång stund. Jag orkade inte riktigt bry mig om var jag cyklade, på vilka vägar eller hur det såg ut. Allt jag visste var att jag måste hem vare sig jag ville eller inte.

Straxt efter att ha passerat gränsen till Nykvarns kommun stöter jag på detta och det träffar mig som ett knytnävslag. jag vill inte vara i Stockholm, jag vill vara i Tiveden!

Jag tror att det är ungefär jag ger upp på riktigt. Jag bestämmer mig nu för att ta mig till Södertälje station och därifrån ta pendeln och att jag ska göra det idag.   Min plan hade från början varit att cykla ända hem men eftersom det är så mycket annat som ändrats på vägen så kunde jag lika gärna ändra det här också. Alternativet skulle vara att sova ytterligare en natt ute och eftersom jag nu fattat på riktigt att jag måste hem så vill jag det så fort som möjligt, en natt till hade varit otänkbart.

Jag beräknar att jag borde vara framme i Södertälje någon gång vid 23-tiden. Eftersom jag inte vågar slösa på batterierna så skickar jag SMS till Veronica och ber henne ta reda på tidtabellen. Det var bara ett av många SMS till henne och jag blir förbannad för att hon inte fattar att ”När går pendeln från Södertälje och passar det med pendeln hem?” och hop liknande i själva betyder ”Kom och hämta mig genast!”

Jag blir förbannad på de där jävla bussarna som passerar som inte fattar att de ska plocka upp stackars mig och jag blir förbannad på alla jävla bilar som passerar utan att ens fråga var jag vill ha skjuts. Det finns ingen i hela världen det är så synd om som det är om mig. Ingen, absolut ingen, verkar fatta det och bara det är fördärvligt sen blir det inte bättre av att jag har ont precis överallt.

Och jag skickar en drös SMS till Veronica utan att hon  fattar.
Precis efter det här symboliska fotot på busshållplatsen tog batteriet i kameran slut. Det var lika bra det för annars hade jag haft foto på alla busshållplatser i Södertäljes omnejd.

Livsmod är som stenar

En och en halv timme efter att jag lämnat Eskilstuna har jag cyklat ungefär två mil. Det var en triumf att jag hunnit så långt på så kort tid efter de två senaste dagarnas snigelfart. Det kändes som jag satt på den racercykel jag faktiskt cyklade på!

Jag blev så glad över att det gick så fort så jag firade det med att ta ett kort och en extra klunk vatten!
Först nu kunde jag åter börja njuta av omgivningarna. I det här ögonblicket tycker jag att det är härligt med alla bilar som pilar fram så fort på motorvägen och att jag hade all tid i världen till att se.

Det är första och troligen enda gången jag har njutit av en motorväg.

Straxt efter mitt magiska ögonblick med motorvägen träffar jag på ett gäng motorcyklister. De började naturligtvis prata med mig och de var mäkta imponerade över vad jag varit med om, detta utan att jag nämnt ett ord om alla punkor.
Jag sa att jag ska till Södertälje och en av dem sa att det skulle jag hinna innan kvällen.

– Nej, det tror jag inte, svarade jag, för jag har ont i varenda muskel så jag kommer inte att orka det. Precis i det ögonblicket kände jag att det var alldeles sant, det fanns inte en enda muskel jag inte hade ont i. Mitt livsmod sjönk i det ögonblicket lika hastigt som de stenar jag som barn försökt att kasta mackor med.

Jag vågade aldrig ta kort på motorcyklisterna så istället tog jag det bara ett ögonblick senare när jag kommit runt vägkröken och då på ett luftfyllt däck.

Årets varmaste dag

Det syns inte på fotot men ungefär en mikrosekund innan jag lyckas knäppa fotot har skylten visat 31 grader. Jag trodde inte att det var ett skämt för det var obeskrivligt varmt. Så varmt att jag för första gången vågade ta av mig min långärmade tröja.

Vägverket har något som kallas för kalibreringsväg. Det är precis samma sak som flygvägen i Tierp, en spikrak väg så lång att den sträcker sig bortom horisonten. Och det finns absolut ingen skugga.

Den här kalibreringvägen finns någonstans utanför Eskilstuna. Man kan tro att såna här spikraka vägar ska synas på kartan men det gör de inte. Jag har försökt leta reda på den i efterhand men det går inte. Jag tror att det är en hemlig väg, att det är därför den inte finns på kartan.

Eftersom Eskilstuna inte ingick i min planerade rutt så saknar jag nu kartor att följa. Visserligen har jag GPS och en karta där men eftersom jag har ont om batteri vill jag inte använda det mer än i yttersta nödfall.  Istället hade jag ordnat kartan på McDonalds, det består av något handritat som mest ser ut som en överkörd igelkott kompletterat med totalt obegripliga anteckningar att jag ska ta andra till höger, tredje till vänster osv.
Jag beslöt mig för att skippa min egen ”karta” och följa vägskyltarna istället.

Det spelade ingen roll att skylten befann sig i Sörmlands helvetesbacke eller att jag var där fel dag och fel tid men jag blev så himla glad över att jag var bjuden på party!
Det är underligt vad små skenbara saker kan liva upp!