Jävla allt

Efter episoden med motorcyklisterna var jag mest koncentrerad på hur jävla ont jag hade överallt. Jag försökte tänka positivt men allt som hände var att jag istället drabbades av Hemvändarångest.
Det är den känslan man har när man sitter i bilen på väg hem till stan efter ett helt långt sommarlov med vetskapen om att skolan börjar i morgon. Man vill inte. Man skulle kunna göra vad som helst för att få vara tillbaka dit där man nyss lämnat. Vad som helst för att få slippa sitta fastspänd bak i bilen. Ändå låter man det ske bara för att man vet någonstans att det måste vara så. Man gråter inombords, tyst och i smyg, för om man gör det på riktigt kommer ett storasyskon med retsam röst säga: vad lipar du för? Sånt bjuder man inte på med äran i behåll så man sitter där tyst med sin Hemvändarångest och försöker se ut som att man tycker att det är kul att få komma hem till stan. Jag har alltid undrat om ag någonsin lyckades med det.

Den där känslan kom att följa mig en evighetslång stund. Jag orkade inte riktigt bry mig om var jag cyklade, på vilka vägar eller hur det såg ut. Allt jag visste var att jag måste hem vare sig jag ville eller inte.

Straxt efter att ha passerat gränsen till Nykvarns kommun stöter jag på detta och det träffar mig som ett knytnävslag. jag vill inte vara i Stockholm, jag vill vara i Tiveden!

Jag tror att det är ungefär jag ger upp på riktigt. Jag bestämmer mig nu för att ta mig till Södertälje station och därifrån ta pendeln och att jag ska göra det idag.   Min plan hade från början varit att cykla ända hem men eftersom det är så mycket annat som ändrats på vägen så kunde jag lika gärna ändra det här också. Alternativet skulle vara att sova ytterligare en natt ute och eftersom jag nu fattat på riktigt att jag måste hem så vill jag det så fort som möjligt, en natt till hade varit otänkbart.

Jag beräknar att jag borde vara framme i Södertälje någon gång vid 23-tiden. Eftersom jag inte vågar slösa på batterierna så skickar jag SMS till Veronica och ber henne ta reda på tidtabellen. Det var bara ett av många SMS till henne och jag blir förbannad för att hon inte fattar att ”När går pendeln från Södertälje och passar det med pendeln hem?” och hop liknande i själva betyder ”Kom och hämta mig genast!”

Jag blir förbannad på de där jävla bussarna som passerar som inte fattar att de ska plocka upp stackars mig och jag blir förbannad på alla jävla bilar som passerar utan att ens fråga var jag vill ha skjuts. Det finns ingen i hela världen det är så synd om som det är om mig. Ingen, absolut ingen, verkar fatta det och bara det är fördärvligt sen blir det inte bättre av att jag har ont precis överallt.

Och jag skickar en drös SMS till Veronica utan att hon  fattar.
Precis efter det här symboliska fotot på busshållplatsen tog batteriet i kameran slut. Det var lika bra det för annars hade jag haft foto på alla busshållplatser i Södertäljes omnejd.